Sidensjö · Nordanås, Örnsköldsvik

In the Mill Chamber

I Kvarnkammaren

See it on the county map

Parish
Sidensjö
Village
Nordanås, Örnsköldsvik
Collector
Fritz Rask
Informant
Fritz Rask
Record no.
LMV-M5121

English translation

It was autumn, the wind whistled in the corners, and outside it was pitch dark and eerie. In short, weather for ghosts, trolls, and such mischief, but not for a Christian creature. Inside the mill chamber of the old mill by Krockbäcken. A mill so old and dilapidated, with its moss-covered leaning walls and its crooked, broken roof, that one could almost believe it stood only because it didn't know which way it should fall. Inside, some old men sat by the large open hearth, on which an almost burnt-out log fire glowed, now and then sending some flames upwards, which, however, could not chase away the shadows from the corners where they each time fled like wandering, restless spirits. No one said anything; nothing was heard but the monotonous hum of the millstones and the whistling of the wind, interrupted by the groaning of the mill wheel. A mystical atmosphere seemed to hang in the air, yet the stories would not begin. Lars Ersa, who usually was full of stories, now sat staring thoughtfully into the fire. Just as if he expected to see some little spirit emerge hopping from the fading flames. Per Andersson, generally called Mesen, had been sitting looking secretive. But no one had gotten around to asking. Why? Now he couldn't hold it in any longer. He cleared his throat for a while, sent a brown stream of saliva into the fire, and began. "Have you heard that it’s supposed to be haunted in Erk Ersa's new building?" Now the old men came to life; they all sat staring at him. No, no one had heard that. “Yes, but it is, nonetheless.” He sat enjoying their wondering expressions. This was his big opportunity; he usually didn't have much to say and was not a storyteller who could claim to be heard. But he also dared not put their patience to too high a test, so he twisted for a while on the fir log he sat on and continued. “As you know, Erkeren built a new building, but not in the same place as the old one, but moved it a bit to the east. No one would have found out that it was haunted there if a man hadn't come who absolutely wanted to stay there one evening. They probably had no desire to let him 'borrow the house', but it was late in the evening, and dark and rainy, so they thought it would be bad luck not to, so he got to stay there for the night. After he had eaten, he got a lamp and went up to the attic and lay down. He suspected nothing but put out the lamp and thought he would get to sleep, but he hadn't been lying there long before it started to creep and walk, first up the stairs and then across the floor. At first, it was quiet, but then it started to make more and more noise; it screamed and shouted, and children cried, and there was a commotion just as if the old woman had been loose. Finally, it seemed to be under the bed, and then the bedclothes were pulled away, and then it was quiet for a while. Then he managed to get hold of his matchstick and light the lamp, and then the blanket was crumpled up by the door, and everything that was loose was on the floor. Everything except a psalm book that lay on the table; it had been allowed to remain in peace; it was God's word, and the mischief didn't affect it, of course. Now he was so scared that he dared not lie in the dark but had to have the lamp lit all night, but he still heard the clamor outside the door and how their young ones screamed just as if they had been without food. So, he dared not sleep at all that night. When he came down in the morning, he looked like a dead man, so wretched he seemed, when Erkersn asked what was wrong, but then he told how he hadn't had a single wink of sleep all night just because of the mischief that had been carrying on and living so terribly. Now he found out that Erkersn knew it, but he had thought that someone who had nothing to do with it shouldn't need to hear anything. Well, you see, it was like this: when Erkersn was digging for the building, they saw a hole that led straight down into the earth, just as they stood watching it. Then Erik Nir's mother came by, and she told him that he should be careful not to destroy that hole because it was probably some kind of entrance that the earth dwellers had made. But he just laughed at her then, but now he probably believes she was right.”

During this time, while Mesen told his story with many clearings of his throat and spitting, and the listeners sat on tenterhooks, the miller had come in and sat down on the bench by the door. He looked almost as dilapidated in his patched woollen jacket as his mill. Though both had probably seen better days. After Mesen finished, everyone sat silently. No one had noticed the miller come in, and as no one seemed to want to say anything, he began to speak in his slow way. "You shouldn't believe, old men, that these little folk are here to trouble people, but quite the opposite. If we don't trouble them, they do their best to help and benefit us. If, however, they are provoked, they can be quite difficult to deal with. You've surely heard that one should be careful when pouring out hot water so as not to burn the little folk or their children. I had an aunt who poured hot lye into a ditch, and at the same moment, she thought it sounded like someone groaned, but she didn't pay further attention to it then. The next day, her hands hurt so much that she couldn't move a finger without groaning in pain. So, some time passed without it getting better. Then she was advised to go to a so-called wise woman. This woman now said that she had troubled some of the little folk in some way, so that she had 'run into trouble', as they say. Now she remembered the groaning she had heard when she poured the scalding hot lye into the ditch. She then got something they call 'stone water' to anoint her hands with, and in a couple of days, she was well and healthy again. I don't quite remember how it should be prepared, but I think it's like this: you should take a stone from under the earth, one from above, and one from water; then you should heat the stones until they are red-hot; then you should place them in a vessel with water. This is what is called stone water. If all of that should be done in new or waning moon, I don't know.”

“As I just said, the little folk can be useful to us and help many times, even though we often don't know it. If you want to listen, I will tell you about an incident I myself experienced. It was about ten years ago it happened. I had been working strictly and sleeping little for several days, so I was quite tired. So one evening, after checking on the mill, I came in here and sat down for a short while, as I thought. It was warm in here, so I probably hadn't been sitting long before tiredness got the upper hand, and I dozed off. I don't know how long I had slept when I woke up to someone nudging me in the side, and I heard a voice say, 'It's burning down in the mill!' I instantly became wide awake and saw a small gnome with a long beard and a pointed cap sitting climbed up on the fir log next to me, with all signs of worry and goodwill in his wrinkled face. I rushed out and down into the mill and then saw that a beam, completely soaked with oil, was burning briskly. The fire had started due to overheating in a bearing, which I saw afterward. In a hurry, I grabbed some sacks with which I smothered the fire, but had I delayed a few moments so that the fire had spread to the dust that lay an inch thick everywhere, both the mill and I would have burned up. That this did not happen, I have no one but the little gnome to thank for. When I came back in here, there was no trace of my little rescuer, but I have often since felt that they were near me, even though I cannot see them, and I believe that these beings, good or evil, take a lively part in our doings and omissions.”

After the miller finished, he went out to check on the mill. But now it seemed that the right mood had finally come; one story followed another in an unbroken sequence. One had kept company with vitterfolk (forest spirits) who walked beside him on the road without leaving any trace in the snow. Another had witnessed the evil one himself raising a hay-pole against a window on the upper floor where there was a small hole in one pane, and then, in the form of a snake, coiling up and with a hissing sound crawling in through the same hole. Once inside, he had transformed into a cat, only to reappear a moment later in his true form with hooves and horns and all that the evil one is believed to be equipped with. As he grew in size, his anger also seemed to have increased, for now sparks of fire flew from his shaggy hair; thereupon, he began to throw furniture, clothes, and other household items helter-skelter across the floor, only to finally disappear with a terrifying hiss through the same hole by which he had come. Yet another had a mother-in-law who had assisted a vitterkäring (a female forest spirit) at the birth of a vitter-child. One evening, just before Christmas, an unknown man had come and asked her to accompany him and help his wife, who was in labor. Then she understood that it was a vitter-child that was to be born, so when she had brought some clothes to put on the little one, she told the stranger that she could follow him. Then he went ahead and showed the way. When they had reached beyond the corner of the cottage, she saw a door that led down to the underworld, which he opened with a key he had in his pocket. When she saw this, she became frightened. But the man had said that she had nothing to fear, only that she followed him and did not look back. Now he led her through a long, dark passage that wound sometimes to the right, sometimes to the left. Until they finally stopped in front of a door through whose cracks a faint light shone. The stranger opened the door and let her in, after which he closed it again and disappeared. The room she was in was rather small and dimly lit by a small silver oil lamp that stood on a rock ledge on one long wall; on the other stood a bed with crocheted curtains of white silk, and in a corner, a spring gurgled directly from the rock down into a large silver basin, only to then flow over the edges of the basin and disappear through an opening in the rock. The walls appeared to be of some kind of whitish-grey stone that sparkled and shone in the lamplight. She had not gotten further in her observations when a soft whimpering was heard from the bed; she went forward and drew back the curtain; on the white pillows rested a young, quite beautiful woman with a newborn baby boy beside her. The mother seemed to have dozed off, but the little one whimpered softly. She then took the little one and bathed him in the clear silver water that came from the rock. After she had dressed him in the clothes she had brought, she laid him next to his mother, who was still sleeping. When she had done this, the man who had brought her there opened the door and pointed with a meaningful gesture into the darkness; then he led her again through dark labyrinths; she thought they were slowly going upwards until he finally stopped, gave her four shining riksdaler, and said, “Never try to find out where I took you.” Before she could answer, she stood by the corner of the house, just where she had seen the door. Now she stood there with four shining coins in her hand, the only proof she had that she hadn't dreamt it all. Lars Ersa also seemed to have been disturbed in his thoughts by all the stories, or had he not found what he was looking for in the fire, which was now almost burnt out; it now only glowed faintly under the ashes. In any case, he now sat listening with rapt interest. When the others finished, he began to speak. “It was about ten years ago. I entered service with a farmer 'down in the land'. He was newly married; his parents had recently died, and he had taken over the farm after them. Now, the thing was that he couldn't keep any servants. It was said in the district that a peddler who had stayed there one night had been murdered and robbed by the parents of my then-master, and now his spirit was said to haunt the place. This was told among people. But no one knew anything for sure. I was not at all afraid of ghosts and was not deterred; on the contrary, I wished to make the acquaintance of a real ghost someday. Nor did I put much faith in what was told, but as I said, I took service with the farmer in question. A few weeks passed without me noticing anything unusual. Until one night. They had baked during the day and spread the bread on the floor to dry. I was, namely, up in the attic. Only a thin board wall separated the room where I lay from the room where the bread was spread out. I had just fallen asleep when I woke up to a terrible noise in the room next door. Through a hole in the wall, I peered into the room, but could not discover the reason for being woken. Thinking it was rats, I knocked on the wall, and now the noise ceased. I lay down again and slept until morning without being disturbed further. The following evening, when I went up to lie down, I took the cat with me and locked it in the room next door, and now I thought I would get to sleep in peace. But around midnight, I woke up to the cat whimpering as if it were sick. I was now forced to get up and let her out. When I opened the door, the cat came dancing out like a shuttlecock towards me and looked absolutely crazy with fright. It crouched at my feet, just as if it wanted to beg me for protection against someone or something I could not see. I lay down again but could not sleep. I felt one cold shiver after another run up and down my back. The cat crouched beside me in bed and whimpered pitifully. It was not many minutes before the same noise as the previous night began. I could not lie still any longer; it was as if some invisible power had driven me to get up and look into the room. What I now saw made my courage sink several degrees. At the far end of the room, where a board was missing from the floor, I saw something that looked like a whitish-grey shapeless mass rising up, while the loaves of bread were thrown to the sides. I don't know what gave me the courage to speak, but it was probably because I had the wall between me and the ghost. I stood there almost stiff with horror and watched what seemed to me like an imagination or a nightmare. But I shivered from the cold, so I must have been awake. Eventually, the ghost seemed to take on another form, more like a human. But at the same time became more hollow and misty. I remember it struck me that I could distinguish every detail, even though it was completely dark. As I said, I don't know what made me speak at this moment when it looked as if the ghost wanted to approach the place where I stood. Then I said in a voice I didn't recognize myself, 'What do you want here?' Then the ghost answered with a voice that was dull and hollow, yet strong, so that I felt it went through my entire being. 'I was murdered in this room 30 years ago, and my bones rest under this floor, right where you see a board missing. If these bones are brought to consecrated ground, I will find peace; otherwise, I must appear here every night.' When the figure had said this, it dissolved more and more and disappeared. I don't know how I got back into bed and fell asleep. I woke up when it was broad daylight. My head was heavy as lead. While dressing, I reviewed the night's events in my mind. But I was still not quite sure that I hadn't dreamt it all, which is why I looked into the room. The bread I had seen thrown to the sides now lay again as I had seen it the day before. But still, the thought of what the ghost had said about the bones resting under the floor would not leave me. Curiosity probably also drove me to put the bread aside and go to the opening and stick my hands down. And sure enough, I found a skull and a pile of bones—that is, all that was left of what was once a human being. When I came downstairs, my master and mistress were inside. I told them what had happened. Then they looked at each other and paled, but no one said anything. I don't know now if they got rid of the bones or not. I moved away from there the same day. I had had enough of ghosts and had no desire to experience another night like this.”

The clock began to approach midnight; the old men had listened so attentively to the last story that they had completely forgotten the time. The miller had stopped the mill and come in; he too had heard Lars Ersa's story. When he finished, they all got up and went their separate ways. Outside, it had cleared up, and the full moon cast its clear silver light over the district. A broad strip of moonlight played on the floor in the mill chamber and cast a dim light that made all objects inside take on a ghostly appearance; everything was quiet and still. Only a faint murmur from the water penetrated inside. As the clock struck twelve, the door opened slowly and carefully, and in came little gnomes in pointed caps and knee-breeches; others came out from the corners. They all went to the large hearth; some sat on its edge, and the others took their places on the fir logs. Perched on the largest was one who seemed to be the oldest. He was no bigger than the others but had a long white beard that reached his knees. They sat as if gathered for a council and spoke a language that no mortal can understand. A large cloud obscured the moon; it was dark in the mill chamber.

Original transcription (Swedish)

Det var höst, vinden pep i knutarna och ute var det beckmörkt och kusligt. Kort sagt ett väder för spöken Troll och sånt otyg men inte för en kristlig varelse. Inne i kvarnkammaren i den gamla kvarnen vid Krockbäcken. En kvarn som var så gammal och förfallen med sina mossbeklädda lutande väggar och sitt vinda trasiga tak såm man kunde nästan tro att den stod bara därför att den ej visste åt vilket håll den skulle ramla. Därinne sutto några gubbar vid den stora öppna spiseln på vilken en nästan utbrunnen stockvedsbrasa glödde, då och då sändande några flammor mot höjden, vilka dock icke förmådde bortjaga skuggorna ur vråna dit de varje gång flydde som irrande osaliga andar. Ingen sade något man hörde ej annat än kvarnstenarnas entoniga surr och vindens pip avbrutet av kvarnhjulets stånkande. Det hängde liksom mystig i luften men ändå ville ej historierna komma i gång. Lars Ersa som eljest brukade vara fullproppad med historier satt nu och stirrade tankfullt in i elden. Alldeles som om han väntat att få se något litet andeväsen komma hoppande ur de tynande lågorna. Per Andersson som i allmänhet kallades Mesen hade suttit och sett hemlighetsfull ut. Men ingen hade kommit sig för, med att fråga. Varför? Nu kunde han inte hålla inne längre.Han ömsade bussen ett tag sände en brun salivstråle in i elden och började. Har ni hört att dä ska vara ofrett däri Erk Ers nyböggninga. Nu blev det liv i gubbarna alla sutto de och storglodde på honom. Nej det hade ingen hört. Joo men dä lär vara dä ändå. Han satt och njöt av att se deras undrande miner. Det var hans stora tillfälle detta, han brukade eljest inte ha mycket att säga och var heller ingen berättare som kunde göra anspråk på att bli hörd. Men tordes ej heller sätta deras tålamod på ett alltför högt prov utan vred sig ett tag på grankubben, han satt på och forsatte. Som ni vet så harn Erkeren böggd opp en nyen böggning men inte sättena på samma ställe som gamela utan flyttena en bit östaföre. Dä hade nog ingen fått reda på att dä var ofrett där om dä inte ha komme en karl som promt velle leggä där en kväll. Domm hade nog ingen lust å låtn "låne hus" men dä var sent på kvällen å mörkt å rägnät så domm tyckte dä va sönn omen så han fick stanna där för natta. Då han hade äte så ficken en lampe me sej å gick opp på vinn å la sej. Han ana ju ingenting utan släkte lampa å trodde han skulle fo såva men han hade inte lege lång stunn förrän dä börje smyge å gå först oppför trappa å sen därpå gålve. Från början jeckä tyst men så börjene leva om värre å värre dä skrek å håjta å båna grät å då var ett leverne presis som gammern ha vare lös till slut så tyckten dä var under sänga å så vart sängkläa drage bortån sen bleve tyst en stunn. Då varn go till å få tagi tannstikern å tännpå lampa å då låg täcke hopknövle nere vid dörra å allt som var löst låg på gålve. Allting utom en psalmbok som låg på bordä den hade fott ligge i fre dä var gussol å dä rådde inte otyge på förstås. Nu varn så förskräkt så han tordes inte liggä i mörkern utan var tvungen ha lampa tänt hela natta men han hörde ändå hur de slammer utanför dörra å hur unga deras skrek presis som dom skulle ha vare utan mat. Så int tordes han somnä nå den natta int. Då han komme ner på måron varn alldeles som en döen i syna så eländig sågen ut då en Erkersn frågen va dä var men så talan ju om att han inte hade fått såva ett guss skapanes grann på hela natta bara förä denn otyge som hade husere å levd så otäckt. Nu ficken redapå attn Erkersn visstenä men han hade trodd att en som inte hade nå göra mene inte skulle behova höre nånting. Jo si dä var på dä vise att då en Erkersn höll på å gräva åt böggninga så fick domm se ett hål som bar rätt neri jola just då dom stod å såg på ä danne, komme Erik Nirs mora å geck förbi då sa hon åtn att han skulle akta sej för å förstörene denn håle för dä var nog nån slags ingång som jordeboggare hade gjort. Men han bara skrattta åtna då men nu tron nog att hon hade rätt. Under tiden medan Mesen berättat denna historia under många harklingar och spåttningar och åhörarna suttit som på nålar hade mjölnaren kommit in och satt sig på bänken nere vid dörren. Han såg nästan lika förfallen ut i sin lappade vadmalströjja som hans kvarn. Fasten båda nog hade sett bättre dagar. Sedan Mesen slutat sutto alla tysta. Ingen hade lagt märke till att mjölnaren kommit in och då ingen tycktes vilja säga något började han på sitt sävliga sätt att tala. Ni ska inte tro gubbar att det där småfolket är till för att ofreda människorna utan tvärtom. Bara vi ej ofreda dem så göra de sitt bästa för att vara oss till hjälp ock nytta bli de däremot retade så kunna de vara nog så svåra att råka ut för. Ni har väl hört att man skall vara försiktig med att slå ut hett vatten så att man ej bränner småfolket eller deres barn. Jag hade en moster som slog ut het lut i ett dike, i detsamma tyckte hon det lät som någon jämrade sig, men hon fäste sig ej vidare vid det då. Dagen efter hade hon så ont i händerna att hon ej kunde röra ett finger utan att jämra sig av smärta. Så gick det en tid utan att det blev bättre. Då blev hon tillrådd att gå till en s.k. klok gumma denna sade nu att hon ofredat någon av småfolket på något sätt, så att hon hade "råkat för" som det heter. Nu kom hon att tänka på det där kvidandet hon hört då hon hällde ut den skollheta luten i diket. Hon fick då någonting som di kallar för "stenvatten" att smörja händerna med och om ett par dagar var hon frisk och färdig igen. Jag mins nu inte riktigt hur det skall tillagas men jag tror det är så här. Man skall taga en sten under jord, en ovan och en i vatten så skall man värma stenarna tills de blir glödheta sedan skall man lägga dem i ett käril med vatten detta är nu vad man kallar stenvatten om allt det där skall göras i ny eller nedan det vet jag ej. Som jag nyss sade så kan småfolket vara oss till nytta, och hjälpa många gånger fasten vi oftast ej har vetskap därom. Om ni vill höra på så skall jag tala om en händelse som jag själv har varit med om. Det är nu ett tiotal år sedan det hända. Jag hade arbetet strängt och såvit lite under flera dygn så jag var ganska trött. Så en kväll sedan jag sett om kvarnen gick jag hit in ock satte mig för en liten stund som jag tänkte. Härinne var det varmt så jag hade nog ej suttit så länge förrän tröttheten tog överhand och jag slummrade till jag vet ej huru länge jag såvit då jag vaknade vid att någon knuffade mig i sidan och jag hörde en röst som sade. Det brinner nere i kvarnen.Jag blev med ens alldeles klarvaken och såg en liten pyssling med långt skägg och toppluva sitta uppkliven på grankubben brevid mig, med alla tecken till oro och välvilja i sitt rynkiga anlete.Jag rusade ut och ned i kvarnen och fick då se att det brann friskt i en bjälke som var alldeles genomdrängt med olja. Elden hade uppkommit genom varmgång i ett lager som jag sedan såg.I en hast fick jag tag i några säckar varmed jag kvävde elden men hade jag dröjt några ögonblick så att elden hunnit sprida sig till dammet som låg tumstjockt överallt så hade både kvarnen och jag brunnit upp. Att så ej hände har jag ingen annan än den lille pysslingen att tacka för. När jag åter komm hit inn syntes ej ett spår av min lille räddare men jag har sedan ofta känt att de varit i min närhet fasten jag ej kan se dem och jag tror att dessa väsen goda eller onda tager livlig del i våra göranden och låtande.Sedan mjölnaren slutat gick han ut för att se om kvarnen. Men nu tycktes det som den rätta ändå skulle ha kommit den ena historien avlöste den andra i oavbruten följd. Den ene hade haft sällskap med vitttror som gått bredvid honom på vägen utan att lämna något spår efter sig i snön. Den andre hade varit med om att se den onda själv resa upp en hässjestång mot ett fönster i övre våningen där det var ett litet hål i ena rutan för att sedan i en orms skepnad slingra sig opp och med ett väsande ljud krypa in genom detsamma. Väl inkommen hade han förvandlats till en katt för att om en stund framträda i sin rätta gestalt med klövar och horn ock allt det där som den onde anses vara utrustad med. I det att han tilltagit i storlek tycktes också hans ilska ha växt ty nu stod det eldgnistor om raggen på honom därpå började han kasta möbler, kläder och andra husgerådssaker huller om buller på golvet för att till sist med ett förskräckligt väsande försvinna genom samma hål som han kommit.Åter en annan hade en svärmor som varit en vitterkäring behjälplig vid ett vitterbarns födelse. En afton strax före jul hade det kommit en okänd man och bett henne följa med och hjälpa hans hustru som låg i barnsnöd. Då förstod hon att det var ett vitterbarn som skulle födas (så att) när hon tagit med några klädesplagg att sätta på den lille sade hon till främlingen att hon kunde följa honom. Då gick han före och visade vägen. När de hunnit utom stuguknuten fick hon se en dörr som ledde ner till underjorden vilken han öppnade med en nyckel han haft i fickan. När hon sett detta hade hon blivit rädd. Men mannen hade sagt att hon hade intet att frukta blott hon följde honom och ej såg sig om. Nu förde han henne genom en lång, mörk, gång som slingrade sig än åt höger än åt vänster. Tills de slutligen stannade framför en dörr genom vars springor ett svagt ljussken trängde. Främlingen öppnade dörren och släppte in henne varefter han åter stängde den och försvann. Rummet hon befann sig i var tämligen litet ock upplystes svagt av en liten oljelampa av silver som stod på en klippavsats på ena långvägen vid den andra stod en säng med virkade förhängen av vitt siden ock i en vrå porlade en källåder direkt ur klippan ned i ett stort silverfat för att sedan rinna ut över fatets kanter och försvinna genom en öppning i klippan. Väggarna sågo ut att vara av någonslags vitgrå stenart som gnistrade och blänkte i lampskenet. Längre hann hon ej i sina iakttagelser från sängen hördes ett sackta kvidande hon gick fram och förde undan förhänget, på de vita kuddarna vilade en ung ganska skön kvinna med ett nyfött gossebarn vid sidan. Modern tycktes ha slumrat till men den lille kved sakta. Hon tog då den lille och badade honom i det silverklara vattnet som kom ur klippan. Sedan hon iklätt honom de medförda kläderna lade hon honom bredvid modern som ännu sov. Då hon had gjort detta kom mannen som fört henne dit öppnade dörren och pekade med en menande åtbörd ut i mörkret sedan förde han henne åter genom mörka labyrinter hon tyckte att det bar sackta uppåt tills han slutligen stannade, gav henne fyra blanka riksdaler och sade. Försök aldrig få reda på vart jag förde dig. Innan hon hann svara stod hon vid knuten just där hon hade sett dörren. Nu stod hon där med fyra blanka mynt i sin hand det enda bevis hon hade för att hon ej drömt alltsammans. Lars Ersa tycktes också ha blivit störd i sin tankegång av alla historierna eller hade han inte funnit vad han sökte i elden som nu var så gott som utbrunnen den glödde nu endast svagt under askan. Hur som helst så satt han nu och lyssnade med spänt intresse. När de andra slutat tog han till orda.Det var för omkring för tio år sedan. Jag kom i tjänst hos en bonde "sör i lanne". Som var nygift hans föräldrar voro nyss döda och han hade tagit emot hemmanet efter dem. Nu var det så att han fick ej behålla något tjänstefolk. Det sades nämligen i byggden att en gårdfarihandlande som legat där en natt skulle ha blivit mördad och rånad av föräldrarna till min dåvarande husbonde och nu skulle det vara hans ande som spökade. Detta berättades man och man emellan. Men ingen visste ju något med säkerhet. Jag var ej alls rädd för spöken och lät mig ej avskräckas jag hade tvärtom lust att en gång få göra bekantskap med ett redigt spöke. Jag satte ej heller så stor tilltro till vad som berättades utan tog som sagt tjänst hos bonden ifråga. Det gick några veckor utan att jag märkte något ovanligt. Ända tills en natt. De hade bakat på dagen och brett ut brödet på golvet för att det skulle torka. Jag låg nämligen uppe på vinden. Endast en tunn brädvägg skilde rummet där jag låg från det rum där man brett ut brödet. Jag hade nyss somnat då jag vaknade vid ett förskräckligt oväsen i rummet brevid. Genom ett hål i väggen tittade jag in i rummet men kunde ej upptäcka orsaken till att jag blivit väckt. I tanke att det var råttor bultade jag i väggen och nu upphörde oväsendet. Jag lade mig åter och sov till morgon utan att bli oroad vidare. Kvällen därpå då jag gick upp för att lägga mig tog jag med Katten ock stängde in den i rummet bredvid och trodde nu att jag skulle få sova i fred. Men vid 12 tiden vaknade jag vid att Katten jämrade sig som om den varit sjuk. Jag var nu tvungen stiga upp och släppa ut henne. När jag öppnade dörren kom katten utdansande som en skottspole emot mig och såg ut att vara alldeles galen av skräck. Den kröp ihop vid mina fötter precis som om den ville bedja mig om skydd mot någon eller något som jag ej kunde se. Jag lade mig åter men kunde ej sova. Jag kända hur den ena kalla kåren efter den andra kom och gick efter min rygg Katten kröp ihop bredvid mig i sängen och jämrade sig rent ynkligt. Det dröjde ej många minuter förren samma oväsen som föregående natt började. Jag kunde ej ligga längre det var som någon osynlig makt drivit mig att stiga upp och se in i rummet. Vad jag nu fick se kom mitt mod att sjunka åtskilliga grader. Längst bort i rummet där det felade en bräda i golvet fick jag se något som såg ut som en vitgrå oformlig massa komm uppstigande under det att brödkakorna blevo kastade åt sidorna. Jag vet ej vad som gav mig mod att tala men troligen var det därför att jag hade väggen emellan mig och spöket. Jag stod där nästan stel av fasa och betraktade vad som syntes mig som en inbilning eller mardröm. Men jag huttrade av köld så jag måste vara vaken. Omsider tycktes spöket intaga en annan form, mera liknande en människa. Men blev samtidigt mera ihålig och dimmlik. Jag mins att det slog mig att jag kunde urskilja varje enskildhet fasten det var alldeles mörkt. Jag vet som sagt ej, vad som kom mig att tala i detta ögonblick då det såg ut som om spöket skulle vilja närma sig den plats där jag stod. Då sade jag med en röst som jag ej själv kände igen. Vad vill du här? Då svarade spöket med en röst som var dåv och ihålig men ändå stark så att jag tyckte att den gick genom hela min varelse. Jag blev mördad i detta rum för 30 år sedan och mina ben vilar under detta golv just där du ser en bräda felar om man för dessa ben i vigd jord så får jag ro i annat fall måste jag visa mig här varje natt. När skepnaden sagt detta upplöstes den allt mer och försvann. Jag vet ej hur jag kom i sängen och somnade. Jag vaknade vid att det var ljusan dag. Mitt huvud var tungt som bly. Medan jag klädde mig genomgick jag i tankarna nattens händelser. Men var ännu ej riktigt säker på att jag ej drömt alltsammans varför jag såg in i rummet brödet som jag sett kastas åt sidorna låg nu åter liksom jag sett det dagen förut. Men ändå ville tanken på vad spöket sagt om benen som vilade under golvet ej lämna mig. Nyfikenheten drev mig nog också att jag lade undan brödet och gick fram till öppningen och stack ned händerna. Och mycket riktigt hittade jag en dödskalle och en hög benknotor alltså det enda som var kvar av vad som förr varit en människa. När jag kom ner var mitt husbondfolk inne. Jag talade om vad som hänt. Då sågo de på varandra och bleknade men ingen sade något. Jag vet nu ej om de skaffade undan benen eller ej. Jag flyttade därifrån samma dag. Jag hade fått nog av spöken och hade ej lust att uppleva ännu en natt som denna.Klockan började närma sig midnatt gubbarna hade lyssnat så uppmärksamt till den sista berättelsen så att de alldeles glömt vad tiden led. Mjölnaren hade stannat kvarnen och kommit in även han hade hört Lars Ersa berättelse. När han slutat stego de alla upp och gingo till sitt ute hade det klarnat och fullmånen göt sitt klara silversken över nejden. En bred månstrimma lekte på golvet i kvarnkammaren och gav ett dunkelt sken som gjorde att alla föremål därinne fingo ett spöklikt utseende allt var tyst och stilla. Endast ett svagt sorl från vattnet trängde hit in.Då klockan slog tolv öppnades dörren sackta och varsamt och in kommo små pysslingar i toppluva och knäbyxor andra kommo fram ur vråna. Alla gingo de fram till den stora spiseln somliga satte sig på kanten av denna och de övriga togo plats på grankubbarna. Uppkliven på den största satt en som såg ut att vara äldst. Han var ej större än de övriga men hade ett långt vitt skägg som räckte honom till knäna.De sutto liksom samlade till rådslag och talade ett språk som ingen dödlig kan förstå.Ett stort moln skymde månen det var mörkt i kvarnkammaren.

Included courtesy of © 2016 Länsmuseet Västernorrland.

Source: Murberget Länsmuseet Västernorrland, folk memory collection. These records were written down in the first half of the 1900s; the collectors' language and values are of their own time.