Haverö · sakna
In Jöns-Per's barn in Kölsillre, a haunting...
I Jöns-Pers ladugård i Kölsillre spökade …………
- Parish
- Haverö
- Village
- sakna
- Record no.
- NM-M365
English translation
In Jöns-Per's barn in Kölsillre, it was also haunted constantly. In the barn building, there was a so-called barn chamber. Between this and the barn, there was a door that had been nailed shut for many years. If one stayed in the chamber, one could almost always hear through this door how someone was making a racket and moving things around in the barn. Whether it was the farm gnome or some other supernatural being, nobody knew. However, the ghost rummaging in the barn was of a quiet kind and never caused any mischief; it was only heard puttering and arranging things. It was only the hens that the ghost did not like or approve of. Many times at night, one could hear how the ghost or gnome chased the hens down from their roosts, so that they flew screeching around the barn and were found the following morning, one in one corner and another in another corner. Halt-Lotta, who lived in the barn chamber, had recounted all this countless times, but no one wanted to believe her. But then, one winter, two lumberjacks also lived in the barn chamber. They heard precisely the same commotion in the barn, and furthermore, every evening it sounded as if someone was closing the nailed-shut door and throwing down the hay fork inside the barn. They could not believe anything other than that the ghost passed through the barn chamber where they lived, and then through the nailed-shut door and into the barn. They watched evening after evening for the ghost, which they believed would come, but they never got to see it. It was as if they only woke up after the door slammed shut behind the ghost.
Original transcription (Swedish)
I Jöns-Pers ladugård i Kölsillre spökade det också för jämnan. I ladugårdsbygget fanns en så kallad ladugårdkammare. Mellan denna och ladugården fanns en sedan många år igenspikad dörr. Om man vistades i kammaren, kunde man nästan alltid genom denna dörr höra, hur någon stökade och ställde i ladugården. Om det var gårdstomten eller någon annat övernaturligt väsen, visste ingen. Det i ladugården rumsterande spöket var emellertid av ett stillsamt slag och gjorde aldrig något ofog utan hördes endast pyssla och ställa. Det var endast hönsen, som spöket icke tyckte om eller likade. Mången gång kunde man på nätterna få höra, huru spöket eller tomten schasade ned hönsen från deras sittpinne, så att de skrikande flögo omkring i ladugården och följande morgon återfunnos den ena i den vrån och en annan i en annan vrå. Allt detta hade Halt-Lotta, som bodde i ladugårdskammaren berättat otaliga gånger, men ingen ville tro henne. Men så en vinter bodde även tvenne avverkare i ladugårdskammaren. De hörde precis samma stökande i ladugården, och dessutom hördes det varje kväll, som om någon stängde den igenspikade dörren och kastade ifrån sig höskrucken inne i ladugården. De kunde icke tro annat, än att spöket gick igenom ladugårdskammaren, där de bodde, och sedan genom den igenspikade dörren och in i ladugården. De vaktade kväll efter kväll på spöket, som de trodde skulle komma, men fingo aldrig se det. Det var som om de först skulle ha vaknat till, när dörren slogs igen efter spöket.
Included courtesy of © 2016 Länsmuseet Västernorrland.
Source: Murberget Länsmuseet Västernorrland, folk memory collection. These records were written down in the first half of the 1900s; the collectors' language and values are of their own time.