Attmar

In a village within Attmar one autumn...

I en by inom Attmar var en höst ………

Parish: Attmar
Collector: Jonas Hjalmar Höglundh
Informant: Jonas Hjalmar Höglundh
Record no.: NM-MNM154

English translation

In a village within Attmar, one autumn many years ago, there was an invitation ball, and among many others, three girls were invited. The girls lived in the same village and had about half a mile to the ball venue, and since there was no car and hardly even a bicycle at that time, they had to travel the distance on foot. However, the evening of the ball was moonlit, which illuminated the predominantly forest-clad path the girls had to take. When they had gone a little way, one of them saw a strange animal walking nearby. The animal was black and had too large a head in proportion to its body. Its legs were short, and its rump was no longer than a couple of inches. After looking at her a few times with its piercing eyes, the animal disappeared. But to say that the girl became scared is an understatement. She felt a panicked terror shoot through her being: she wanted to scream but couldn't, for her tongue was as if locked to her palate. Her legs could barely carry her, and so she slowed down and fell behind her companions. The ball, previously so alluring, no longer tempted her. Now the other girls stopped and waited for her, wondering what was wrong since she was so pale. By then, she had regained the use of her tongue but did not tell them what she had seen. Instead, she stated that she had to go home for some reason. This was not accepted by the girls, who each took her by an arm and, in this way, forced her to come along. After a while, the animal reappeared before the girl; this time, it walked in front of her. She was seized by a paralyzing fear that threatened to choke her that time the animal turned its head, and she met its eyes burning with anger. When the animal disappeared after a moment, the girl said, almost weeping, that they must let her go home, otherwise an accident would befall her. For she suspected that something would happen to her if she went to the ball. The girls now gave in, but despite their questioning, they did not learn the reason for her return home. So she turned back and began the journey towards her home with trepidation. And when she passed the place where she had first seen the animal, she was so scared that she alternately froze and sweated. Nevertheless, she reached her home without seeing the animal, but for a long time, that sight kept her from going to balls.

Original transcription (Swedish)

I en by inom Attmar var en höst för många år sedan en bjudningsbal, och bland många andra voro tre flickor bjudna dit. Flickorna bodde i samma by och hade ungefär en halv mil till balstället, och eftersom det inte fanns en bil och knappast en cykel på den tiden, fingo de tillryggalägga vägen med apostlahästarna. Balkvällen var emellertid månljus, varför den övervägande skogsbeklädda vägen, som flickorna hade att gå, var upplyst. När de kommo en bit på vägen, såg en av dem ett underligt djur gående i sin närhet. Djuret var svart och hade för stort huvud i proportion till kroppen. Benen voro korta, och rumpan var inte längre än ett par tum. Efter att ha sett på henne några gånger med sina stickande ögon försvann djuret. Men att flickan blev rädd, är för litet sagt. Hon kände en panisk förskräckelse genomila sin varelse: hon ville skrika men kunde inte. Ty tungan var som som fastlåst med gommen. Benen ville knappt bära henne, och därför kom hon att sakta farten och blev efter sitt sällskap. Den förut så hägrande balen lockade henne ej längre. Nu stannade de andra flickorna och inväntade henne samt undrade, hur det var fatt eftersom hon var så blek. Vid det laget hade hon återfått sin tungas bruk, men omtalade ej för dem sin syn. Uppgav i stället, att hon måste gå hem för en orsaks skull. Vilket ej godtogs av flickorna, som vid var sin arm togo henne mellan sig, och som på detta sätt tvungo henne att följa med. När en stund gått, dök djuret åter upp för flickan, denna gång gick det framför henne. Hon greps av en förlamande skräck, som hotade kväva henne den gång, djuret vände på huvudet, och hon mötte de av ilska brinnande ögonen. Då djuret efter en stund försvann, sade flickan nästan gråtande, att de måste låta henne gå hem, eljest skulle en olycka drabba henne. Ty hon anade, att något skulle hända henne, ifall hon gick på balen. Flickorna gåvo nu med sig, men fingo trots sina utfrågningar icke veta orsaken till henne hemfärd. Hon vände alltså om och bärjade med bävan vandringen mot sitt hem. Och då hon passerade platsen, där hon första gången såg djuret, var hon så rädd, att hon frös och svettades om vartannat. Emellertid nådde hon sitt hem utan att se djuret, men länge evhöll den synen henne från att gå på bal.

Source: Murberget Länsmuseet Västernorrland, folk memory collection. These records were written down in the first half of the 1900s; the collectors' language and values are of their own time.