Arnäs · Stranne

The Gallows Hill in Arnäs and Other Tales

Galgbacken i Arnäs m.fl. berättelser

Parish: Arnäs
Village: Stranne
Collector: Levi Johansson
Informant: Senior Johan Jonsson
Record no.: LMV-M5114

English translation

A long time ago, in the village of Klingre in Arnäs parish, there lived a farmer who committed a great crime, for which he was sentenced to lose his life by beheading. This was carried out in the parish road between Arnäs and Själevad, along the main road, to serve as a warning to others, as it was called in those days. Therefore, he was first to be beheaded, and then his body was to be hung up for public viewing. This happened on the so-called Gallows Hill, which name the hill received after that event. But just imagine what phantoms and mischief there were on the Gallows Hill after that day! One person had seen headless old men, another had seen other peculiar figures, others had heard the most dreadful shrieks and noises on the Gallows Hill after dark, of course. Not many who knew the situation dared to go that way after nightfall. However, there was a farmer from Arnäs, who was more fearless than others, who walked past there one evening, and he saw a headless old man standing and gesticulating in his white shirt sleeves. But the Arnäs farmers were not easily frightened; he thought, 'I must go closer so I can see the Klingre man.' Transformed into a man-sized birch stump, which had begun to shed its bark (näver) with which he was playing. Thus, imagination can make an elephant out of a flea, but from that day on, no decent person has wanted to be called ‘the old man,’ for there have been no other ‘old men’ than the Klingre man.

“THE HARE HILL”

Between the villages of Stranne and Stenberg, there is a hill called Hare Hill, where it is claimed there was much mischief and phantoms in olden times. It so happened that one dark evening, a youth was to go down the hill when he saw a man standing at the bottom of the hill and bowing (or 'bucking,' as it's called in the country dialect). The youth was greatly frightened; what should he do? He could not turn back, for he had to complete his errand at a specific time. He dared not go forward. Now, good advice was expensive. Finally, after thinking this way and that, he decided to go forward. When he reached the bowing man, it turned out to be one of those signposts that usually stand by the road in winter to show others the way, but which, due to a storm, had begun to lean towards the road, as if trying to find the way it was supposed to show others. I fear there are signposts in our day who hardly seek to find their own way; whoever can, let him take what he can.

THE OLD CHURCH STABLES

In olden times, there was a quite large number of so-called stable rooms near the churches and churchyard, at least one for each village in the parish. Sometimes a farmer might have one to himself. Some of these stable rooms were two-storied; on the upper floor, there was a brick-built open fireplace where coffee was brewed and mixed with something from a flask that was brought along. Sometimes it happened that certain churchgoers were quite inebriated when returning home from church. Sometimes, also, wakes for deceased relatives were held in such so-called church cottages, where Swedish nectar was not used sparingly, sometimes homemade fusel oil brandy. But on one occasion, one summer, there was a terrible commotion in one of the stable rooms located in the closest vicinity to the churchyard. It was believed that it was the spirits of some deceased from the churchyard holding a concert there, and then it was not good to go there and disturb them. But finally, there was a brave person who took the audacity to open the door and look in, and saw an ox that had pushed on the inward-opening door and then shut the door behind itself. Tableau! But in olden times, there was a dread of the churchyard, and worst of all was probably for the old woman who walked in the dark into a newly dug grave where she had to stay all night, and when someone happened to come in the morning, perhaps at the old woman's cry, and said, 'How did you get here?', she answered, 'Do not ask how I got here, but tell me how I shall get hence.'

For my part, I have never once, with one exception, seen or experienced anything truly supernatural or inexplicable. Once it was close when, one winter evening, I was walking along a path that bent at a sharp angle, and then I saw a man coming towards me on the other part of the angle, and fully and firmly believed I would meet him, but was a little surprised when I met no one. I then began to look in the snow to see if he had left the path towards the forest, but without result. While I pondered, it became clear to me: the moon had just risen above the horizon in a long valley just behind me, and my shadow stretched onto the other part of the angle, so deceptively similar as if I were to meet a man. Thus, the matter was explained to me.

REGARDING OLD CHRISTMAS CUSTOMS AND CHRISTMAS LEGENDS, I WANT TO TELL A LITTLE ABOUT WHAT I MYSELF HAVE EXPERIENCED.

My parents were poor, and there was not much feasting at Christmas, even less in between, for a host of children. Mother, with the best will, could not create anything festive. But once, the day before Christmas Eve, Father had set a snare not far from our farm, and came by the place where the snare was set, just in time to see how the hare got caught, and then went to end its suffering quickly. I remember so vividly how happy Mother was when Father came with the hare, 'Now we have meat for Christmas, thank God!' On Christmas Eve, when it began to get dark, a homemade tallow candle was lit, which was to burn all evening. But woe to him who, through mischief or accident, extinguished that light; it meant misfortune, perhaps for the entire house – an image of how unfortunate it is for him who lets the true light, once born in Bethlehem, be extinguished for his own part. When Mother had the festive meal ready, we all had to come to the table. Then each of us children was to recite the table prayer, though not the same passage. I remember that on one occasion I thought there was nothing special, no festive food before us, but only a meager meal, so I read:

God, with a frugal meal,

You strengthen us here in life.

Let us enjoy what You have given,

Moderately and to Your name's praise.

But however it was, Christmas was a longed-for holiday, and we children had such heartfelt fun and felt that the holiday passed far too quickly.

And all of a sudden, I had to leave to be a farmhand. From that time, I remember something I can never forget. It was on Christmas Eve, just at dusk, the master ordered me to carry into the kitchen the harness that was to be used on Christmas morning for driving to church. I thought he intended to change something in it, but that was not the case, as I later found out. When I came in with the harness, the master asked me if I had met anyone, whereupon I told him I had met a woman on the bridge. Then he asked if I knew her, to which I truthfully answered no. Then he asked what she looked like, and I answered that she looked like a half-wit, this because when I met her, I greeted her without her answering, and she looked so absent-minded, and only directed her gaze in a certain direction. When I had said this, the master and mistress laughed heartily. Afterwards, I learned that if someone, unaware of the intention, is sent for a harness on Christmas Eve, they will then see their future spouse. And I must truthfully admit that on that occasion, I saw my future one, as she walked and stood, although she was nearly one and a half miles away from me. But she became strangely ill that Christmas Eve. It may sound or seem like a poem, but it is as true as I am sitting and holding a pencil. I have heard it said that if one looks at a window in the dining room at the same time as the farm folk drive away from the farm to the early Christmas service, one shall see if something unusual will happen on the farm before the next Christmas. And if one searches under the table on Christmas morning, one shall find a barley grain, which will tell whether the next year will be good or bad. If the grain is coarse, it will be a good year; if it is narrow, it will be a bad year.

Original transcription (Swedish)

I Klingre by av Arnäs församling fanns för länge sedan en bonde som gjorde ett stort brott, varför han dömdes att mista livet genom halshuggning, detta verkställdes i sockenrå emellan Arnäs och Själevad efter landsvägen, för att bliva andra till varnagel som det på den tiden hette, därför skulle han först halshuggas och sedan skulle kroppen upphängas till allmänt beskådande, detta hände på den s.k. galgbacken vilket namn den backen fick efter den händelsen. Men tänk vilket skrömt och oknytt det blev på galgbacken efter den dagen, den ena hade sett gubbar utan huvud, den andra hade sett andra besynnerliga figurer, andra hade hört allra hemskaste tjut och oljud på galgbacken sedan det blev mörkt om kvällarna förstås. Det var ej många som kände förhållandet som vågade sig fram den vägen, sedan det blivit mörkt på kvällen, dock var det en bonde från Arnäs, som var mera orädd än andra, som gick där förbi en kväll, så fick han se en gubbe utan huvud som stod och fäktade i sina vita skjortarmar, men Arnäsbönderna brukade ej låta skrämma sig så lätt, han tänkte jag måste gå närmare så jag får se klingergubben förvandlad till en manshög björkstubbe. Som börjat lossa sitt ombölig (näver ) som han lekte med, så kan fantasin göra en elefant av en loppa, men från den dagen har ingen ordentlig människa velat heta gubben, ty det har ej funnits flera gubbar än klingergubben. "HARENBACKEN"Emellan Stranne och Stenbergs byar, finns en backe som kallas harenbacken, där det påstås varit åtskilligt skrömt och oknytt i gamla tider, så hände sig att en yngling i mörka kvällen skulle gå utför backen, då får han se en man som stod nedanför backen och bugade sig (bockade som det heter på lantmål) ynglingen blev mäkta förskräckt vad skulle han göra, vända kunde han ej, ty han måste ha sitt ärende uträttat på bestämd tid, framåt tordes han ej gå, nu vore goda råd dyra, tillsist sedan han tänkt både hit och dit, beslöt han sig gå framåt, när han kom fram till den bockande mannen befanns det vara en sådan där som vintertiden brukar stå brevid vägen för att visa andra vägen, men genom storm börjat luta sig mot vägen, för att själv försöka den väg som han hade till uppgift att visa andra, jag fruktar att det finns vägvisare i våra dagar som knappast söker att själv komma på vägen, den som kan tage det han tage. DEN GAMLA KYRKSTALLARNAI gamla tider var det en ganska stor mängd s.k. stallrum vid kyrkorna och kyrkogården, minst ett för varje by i socknen, ibland kunde en bonde ha ett ensam, en del av dessa stallrum var i två våningar, i övre våningen var det murat öppen spis, så att där kokades kaffe som blandades med något ur en flaska som medfördes, ibland hände att vissa kyrkobesökare voro ganska rusiga när de vände hem från kyrkobesöket, även hölls ibland gravöl efter avlidna anförvanter i sådana s.k. kyrkstugor då den svenska nektarn ej användes så litet, ibland det hemkokta finkelolje bränvinet, men vid ett tillfälle en sommar, blev det ett förfärligt oväsen i en av de stallrum som befann sig i närmaste grannskap med kyrkogården, det troddes att det var några avlidnas andar från kyrkogården som höll konsert där, och då var det ej så gott att gå dit och oroa dem, men till sist var det en behjärtat människa som tog sig dristigheten att öppna dörren och titta in, och får se, en oxe som hade tryckt på den inåt gående dörren, och så skjutit igen dörren efter sig. Tablå. Men det har i gamla tider varit en skräck för kyrkogården, och värst var det nog för den gumma som gick i mörkret ned i en nyuppgrävd grav där hon fick vara hela natten, och när någon kom händelsevis på morgon, kanske på gummans rop tillstädes, och sade huru har ni kommit hit, hon svarade, fråga inte hur jag har kommit hit utan säj mig hur ska jag komma (häjan) hädan.För min del har jag aldrig en gång undantaganden sett eller erfarit något versligt övernaturligt eller oförklarligt, en gång var det nära däran, då jag en vinterkväll gick en väg som avbröt i en tvärvinkel och så såg då en man som kom gående emot på den andra delen av vinkelen, och trodde fullt och fast att jag skulle möta honom men blev lite förvånad när jag ej mötte någon, jag började då titta i snön om den hade gått av vägen åt skogen till men utan resultat, medan jag funderade klarnade det för mig, månen hade nyss gått över horisonten i en lång dalgång just bakom mig och skuggan av mig sträckte sig på den andra delen av vinkeln, så förvillande likt som jag skulle möta en man, sålunda förklarades saken för mig. VAD ANGÅR GAMLA JULSEDER OCH JULSÄGNER VILL JAG BERÄTTA LITET OM VAD JAG SJÄLV HAR ERFARIT.Mina föräldrar voro fattiga och det var ej mycket kalasande vid julen ännu mindre däremellan, åt en hop ungar, mor kunde icke med bästa vilja få till något högtidligt, men en gång dagen före julafton hade far utsatt en snara ej långt från vår gård, och kom förbi stället där snaran var utsatt, just lagom för att se huru haren fastnade, och gick då för att pinan kort för honom, jag minns så livligt huru mor blev glad när far kom med haren, nu få vi kött till jul, Gud vare tack och lov, på julafton när det börjat bli mörkt, så tändes ett hemgjort talgljus, som skulle brinna hela kvällen, men ve den som genom okynne eller olycka släkt det ljuset, det betydde olycka kanske för hela huset, en bild för huru olyckligt det är, för den som låter det sanna ljuset som en gång föddes i Betlehem, för egen del släckas, när mor hade högtidsmåltiden färdig skulle vi alla till bordet, då skulle var och en av oss barnen läsa bordsbönen, dock ej samma stycke, jag minns att jag vid ett tillfälle tyckte det var ej egätligt ej någon högtidskost framför oss, utan blott en nötarflig kost därför läste jag. Gud med en nötorftig spis du oss styrker här i livet låt oss njuta vad du givit måttligt och ditt namn till pris men huru det än var var julen en efterlängtat högtid, och vi barn hade så innerligt roligt och tyckte att helgen gick alldeles för fort. Och rätt som det var måste jag bort som bondräng, från den tiden minns jag nånting som jag aldrig kan glömma, det var på julafton just i skymningen, befalde husbonden mig bära in i köket den sele som skulle användas på julmorgonen för åkning till kyrkan, jag gick i tanke om att han tänkte ändra något i den, men så var ej förhållandet som jag sedan fick veta, när jag kom in med selen frågade mig husbonden om jag träffat någon, varpå jag omtalade att jag träffat en kvinna på bron, så frågades om jag kände henne, vartill jag sanningsenligt svarade nej, då frågades huru hon såg ut, och jag svarade att hon såg ut som ett halftok, detta på grund av att när jag mötte hälsade jag utan att hon svarade, samt såg så frånvarande ut, samt vände blicken blott åt visst håll, då jag hade sagt detta skrattade husbondfolket hjärtligt, sedermera har jag fått veta, att om någon ovetande om avsikten, blir narrat efter en sele på julkvällen, får då se sin blivande make och jag får sanningsenligt erkänna att jag vid det tillfället såg min blivande, som hon gick och stod, fastän hon var nära en och en half mil ifrån mig, men så blev hon besynnerligt sjuk den julkvällen, det kan höras eller synas som det var en dikt men det är lika sant som att jag sitter och håller i en blyertspenna. Jag har hört berättas att om man ser på ett fönster i matrummet samtidigt som gårdsfolket kör ifrån gården till julottan, skall man få se, om det skall hända något ovanligt inom gården före nästa jul, samt om man söker under bordet på julmorgonen skall man finna ett korngryn, som skall säga om nästa år blir gott eller dåligt år, är kornet groft blir det ett gott år, är det smalt blir det ett dåligt år.

Source: Murberget Länsmuseet Västernorrland, folk memory collection. These records were written down in the first half of the 1900s; the collectors' language and values are of their own time.